The Wanderer

Dag 1: Parkeringen-Rahanoajvve-Torrfurukojan 12,4 km

Denna tur var ett evenemang som jag planerat i Facebookgruppen Vandringsvänner. Vi var två deltagare som åkte, jag och en belgare, samma duo som förra höstens tur till Kronogård fjällurskogs naturreservat. Vi körde från kusten via Älvsbyn och Kåbdalis. Ett stopp skedde vid Kronogård Vildmark. Det var ingen aktivitet där.

Vi stannade också till vid raketen och informationsskylten som markerade Svensk rymdforsknings vagga.

Ett säreget linsformat moln fanns bredvid solen i kontrast till de luddiga molnen.

Strax efter anlände vi till parkeringen vid Kronogård fjällurskogs naturreservat. Det fanns husvagnar på parkeringen som tydligen dras efter skotern.

Vi tänkte inte laga lunch utan vi åt lite mindre. Jag åt några ägg med salt på och drack vatten. Belgaren fick en sopsäck som han satte i sin ryggsäck och packade sen sin sina saker i den. Väderprognosen visade en hel del regn speciellt från lördagen.

Det kom en annan bil till parkeringen och en man med gammal klassisk ramryggsäck gick från den till informationsskylten till reservatet. Han hade aldrig varit i Kronogård och tänkte tälta men skulle nog endast vandra över dagen då han hade sett den regnfyllda väderleksrapporten.

Vi packade ihop våra saker och krängde på oss ryggsäckarna. Vi valde den östra leden och siktade på berget Rahanoajvve för lunch. Det var sköna 18 grader varmt så vi vandrade i T-shirts. Vandringen gick med stadiga steg. Vi hörde bergfink, bofink, lövsångare och kanske nötskrika.

Vid skylten där vi i höstas lämnade ryggsäckarna inför toppturen vek vi av upp mot Rahanoajvve. Det var en lite mer ansträngande vandring upp mot toppen. Vi passerade sjön där planen var att vi skulle tälta andra natten men vi ändrade turen till att sova i stugor på grund av vädret.

Väl uppe på toppen som låg 578 meter över havet blåste det mycket. Rahanoajvve betyder på samiska ungefär ett berg som ser runt ut på toppen. Belgaren byggde en eldstad och till slut lyckades vi tända en brasa i den bitvis blåsiga vinden. Han använde sin nya stekpanna på en separat ställning.

Jag grillade kabanoss över elden och åt dem med tortillabröd, ranchdressing och rostad lök. Tevattnet kokades i hans kaffepanna.

Vi släckte elden med vatten och tog på oss våra ryggsäckar och gick och tittade på den nästan 360 graders vyn över nejderna.

När vi gick ner en bit kom vi till en liten tjärn. Vi såg mycket renhår på marken men ingen ren.

Väl nere gick vi på leden norrut.

Stötte på tjäderfjädrar och en padda.

Vindskyddet som vi stannade och åt vid förra året uppenbarade sig. Vi gick ner till tjärnen och fyllde på vatten med vattenrenaren, drack vatten och fyllde på våra flaskor.

Sen skulle vi vika av västerut för att följa den gamla reservatsleden eller den västra leden som jag kallar den. Jag upptäckte att vi missade leden och fick vända tillbaka. Det var bara en lite svagare synlig stig som passerade flera fina tjärnar.

Vi anslöt till leden strax söder om Tuolpamyren.

Passerade spängerna över myren till det gamla vindskyddet som användes som skydd i samband med myrslåttern.

Vi gick på flera åsar och passerade myrar.

En av flera dödisgropar som formats till tjärnar av inlandsisen.

Vi stötte på en stenmurkla på leden. Min mor tyckte om att plocka dessa, förvälla dem och laga dem till en god murkelsås. Idag rekommenderar inte Livsmedelsverket att äta den eftersom den är giftig.

Efter ett tag kom vi till Störhustjärnen och passerade bron över Störhusbäcken.

Vi anlände äntligen till Torrfurukojan. Belgaren föreslog att vi övernattade vid den kojan så skulle vi slippa gå 2,5 km till Titnokkojan. Det fanns gott om ved i vedboden och kojan såg fräschare ut än förra hösten. Fanns en vattenhink och sopkvastar inne i kojan. Så vi valde övernattning i Torrfurukojan då blev det något nytt också.

Belgaren byggde upp en liten eldstad med tegelstenar som han hittade bredvid och tände en brasa. Han lade ett grillgaller ovanpå som fanns i kojan och lade sen stekpanna på den så han fick upp den en bit från elden.

Jag kokade tortelloni och det kokade över. Rörde ner en halv burk pesto i kokärlet och åt maten.

Upptäckte att det hade kommit kokvatten i brännaren. Tände brännaren och endast 2/3 av brännarhuvudet hade låga. Gick ner till bäcken och sköljde av brännaren i det strömmande vattnet.

Provade sen tända brännaren med både tändstål och tändstickor och den tände inte gasen. Hade jag förstört den nu? Tänkte att den behövde torka upp så placerade den ovanpå den varma kaminen i kojan.

Vi satt ute länge och eldade samt njöt av den fina kvällen. Belgaren gillade att hugga ved och elda. Mörka moln tornade fram men solen trängde forfarande genom.

När mobiltäckningen saknades skickade vi röksignaler.

Testade mina nya tandkrämstabletter. Tuggade en tablett med pepparmintsmak. Den löddrade inte lika mycket som vanlig tandkräm men det var tillräckligt. Lättare att dosera mängden med antal tabletter, tar liten plats och ska vara miljövänligare än tandkräm som innehåller plast.

Vi gick in in i kojan som var riktig varm. Jag kröp in i min sovsäck och skrev i bloggen.

Dag 2: Torrfurukojan-Puolvakojan-Titnokkojan 6,9 km+Titnokkojan-Didnok tor 3,1 km

Vaknade klockan sex när blåsan gjorde sig påmind. Det hade varit varmt början av natten så jag svettades men annars hade jag sovit gott. Somnade om igen och vaknade klockan 8 när belgaren steg upp.

Vi lagade frukost vid bordet. Jag föreslog att vi vandrade till Puolvakojan som jag inte sett. Han tyckte det var en bra idé. Jag packade en mindre ryggsäck med vatten och regnkläder för att sen vandra norrut. Stigen var svår att se men ledmarkeringarna på träden lyste röda i skogen. Vi passerade flera tjärnar tillika dödisgropar.

Vid en myr bredvid spängerna såg vi delar av ett skelett.

Taket på Puolvakojan blänkte på andra sidan myren.

Dasset var slitet och smutsigt men gick att använda.

Kojan hade 8 bäddar och det fanns ved inne.

Vi gick sen efter skoterleden till Puolvasjöarna. Puolva betyder knä. Så vi gick ut på udden som såg ut som ett knä. Det gick att se var skoterleden fortsatte.

Efter det gick vi tillbaka på leden till Torrfurukojan. Vi passerade ett parti med stenar. Det torde ha runnit mycket vatten här för mycket längesedan.

Jag vilade mig en stund i kojan och belgaren högg upp ved ute och tände en brasa. Vi lagade lunch ute, han stekte fiskpinnar i stekpannan och jag lagade min tortelloni med pesto och åt det ute när det började falla ett första av lätta regn. När vi ätit släckte vi elden och började packa våra ryggsäckar och städa inne i kojan. Det föll ett lätt regn men det behövdes inte skalkläder. Kvicksilvret hade sjunkit.

Vi vandrade på leden längs den brusande Störhusbäcken ett tag. Sen kom vi till en fin tjärn som passar fint att tälta på högt uppe med vy över vattendraget.

Efter ett tag såg vi det blänkande taket på Titnokkojan. Vi kom in i kojan och den såg välstädad ut. Borden var flyttade till fönstren så det var mer fri golvyta. Det fanns lite kluven ved inne. Vi satte igång en brasa för att torka kläder och skor. Innan vi skulle laga middag föreslog jag att vi gick upp på Didnok med start från vägens slut där stigen slutade.

Vi passerade bron och vattendraget precis bakom kojan.

Duon kom till myren där vi förra året såg något som skrämde oss.

Vi kom till vändplanen slutet av skogsbilvägen. Det är endast ca 800 från denna väg till Titnokkojan.

Belgaren siktade upp mot bergsryggen och sen vek vi av vänster upp mot toppen.

Vi såg en ravin som troligen kom från inlandsisen.

På absoluta toppen såg vi långt men sikten doldes delvis av de blågrå molnslöjorna. Vi såg Stor-Kurken, en stor sjö som var markerad på en skylt vid vedbodan. Det började regna lite mer så det var dags att återvända.

När vi passerade vägen och vid stigen innan myren såg vi Lunglav och Skvattram enligt Chat GPT. Hjälper när kunskapen inte finns eller minnet sviker. När jag var liten åt vi skvattramglass. Det ska tydligen vara giftigt med skvattram. Kanske därför minnet sviker, att jag åt för mycket skvattramglass. Skvattram är bra som myggmedel också. Vi såg också Mattlummer som jag tidigare hade sett på Sörmlandsleden.

Vi hade täckning på mobilerna en stund innan bäcken och jag kunde kolla väderprognosen som visade att regnet skulle växla mellan lätt regn och regn under söndagen. När vi kom till kojan eldade vi mer och kokade vatten i kaffepannan på kaminen. Vi åt snacks innan maten och drack grönt te.

Det var sen dags för middag. Belgaren hade sökt efter en rätt på Google när han handlade på Willys, och fastnade för en tortillaomelett. Först stekte han svamp med röd lök och spenat i olivolja i sin nya fina stekpanna på kaminen.

Han tog upp svampfräset och stekte sen en omelett. Han hade knäckta ägg i en sportflaska.

Efter det lade han ett tortillabröd ovanpå.

Sen stjälpte han detta upp och ner på en tallrik och lade på svampfräset, kryddade med koriander och vek över tortillaomeletten. Det såg gott ut.

Jag lagade en kulinarisk läckerhet i form av en frystorkad goulash. Inte alls i samma klass. Vi eldade i kaminen under kvällen. Jag hade bytt om till understället då alla kläder var delvis blöta. Lade mig ovanpå sovsäcken och skrev i bloggen. Täckningen var så dålig att det gick inte lägga upp bilder utan jag kunde endast skriva texten. Jag var trött och somnade sen.

Vaknade senare under natten och tog av mig understället. Kröp in i sovsäcken och vaknade senare av att jag svettades. Öppnade sovsäcken till hälften. Sov dåligt under natten.

Dag 3: Titnokkojan-Parkeringen 8,3 km

Vaknade klockan sex för att gå ut och göra behoven. Somnade sen om gott till tjugo i åtta när belgaren utbrast ”god morgon”. Det föll ett lätt regn. Startade en brasa i kaminen. Gick sen ut i regnet för att tvätta mig i bäcken och byta om till rena kortkalsonger. Kokade vatten till te och gröten. Det går inte koka gröt i kastrullen utan att bränna det så jag lade i havregrynsblandningen i det varma vattnet och lät det stå. Slut ölkorv, fikonbollar och choklad. Så det blev blott gröt och te. Belgaren hade mer ägg kvar i sportflaskan och stekte på en väldoftande omelett med svamp, spenat och koriander.

Han gick sen ut och högg ved i regnet och bar in i kojan till nästa gäster.

Vi packade våra ryggsäckar och sopade golvet. Regnet hade nästan avtagit. Ett mycket lätt regn föll. Vi siktade på den snabbaste och lättare vägen tillbaka på främst fyrhjulingsleden.

Vi passerade bron över Störhusbäcken.

En vasstandad skogshuggare hade gnagt av flera träd på andra sidan bron

Nu kände vi igen Lunglaven.

Vi passerade tre dunkar upphängda i ett träd. Belgaren trodde att det var till att impregnera spänger eller broar. Chat GPT menade att det var björnåtel men vi var inte lika säkra.

Vi passerade flera små bäckar som inte syns på kartan.

Här hade en björn rivit ut myrstacken.

Vi passerade nära en mörkgrönt färgad sjö.

En svan simmade fram på sjön.

Anlände till vindskyddet vid Långtjärn där vi stannade för att dricka vatten. Skylten Sjö 47 ställer frågor.

På andra sidan Namnlösa tjärnen fanns ett vindskydd med några människor som eldade. Belgaren läste sig till att det är ett vindskydd som tillhör Kronogård Vildmark. Det finns inga markerade stigar dit.

Vi kom fram till den västra leden och myren Njallaphe.

När vi kom fram till parkeringen packade vi in våra grejer i bilen och körde till lanthandeln i Kåbdalis där det går att öppna dörren med mobilt BankID och handla med kort eller Swish. Vi köpte chips, choklad och dryck. Sen körde vi hela vägen till kusten.

Vi var båda mycket nöjda med äventyret. Rutten blev annorlunda än planerat och regnet blev inte så farligt. Det regnade som mest på toppen av Didnok. Det var bra och kul att vi sov i två olika kojor. Vi fick också se Tuolpakojan och Tuolpasjöarna. Det var intressant att vi vandrade en annorlunda rutt än förra året och vi fick möjlighet att se mer av området. Jag uppskattade utematlagningen och sitta länge ute och äta. Där hade belgaren mycket finare rättare som han lagade på sin nya stekpanna. Jag blev mycket inspirerad av hans utematlagning. Vi kokade vatten i hans kaffepanna och slängde ner en tepåse så räckte det till flera koppar åt oss båda. Att sätta på knäskyddet innan vandringen visade sig vara en framgångsfaktor. Hade inte ont i knät efter turen trots två toppturen varav ena utan led. Det visade sig användbart att använda Chat GPT för att göra artbestämning. Appen Kvitteromat fungerade inte så bra med dålig täckning men belgaren var bättre än mig på fågelläten. Det var återigen trevligt och lärorikt att vandra med honom då han är så nyfiken på naturen och ortsnamnen på samiska. Någon gång vill jag också sova i tält vid sjön strax väster om Titnokkojan eller vid foten av Rahanoajvve. Att vandra i Kronogård fjällurskogs naturreservat passar alla från nybörjaren till den mer erfarne. Det blir korta dagsturer och relativt lättgånget. Finns tre stugor att övernatta i.