The Wanderer

Dag 1: Parkeringen-Titnokkojan 7,9 km

I detta äventyr får du läsa om hur vi fick andan i halsen när vi såg något som vi tolkade som en katastrof, hur himlavalvet såg ut på natten och en geologiskt intressant urskog.

En gemensam vandring genom Facebookgruppen Vandringsvänner var planerad denna helg. Vi var två tappra Luleåbor, en belgare och jag, som körde från kusten och förflyttade oss mellan klimatzoner från regnig, blöt och mörk höst till snöig och ljus vinter. I bilen lyssnade vi på Nils Frahm. Försökte samla styckena i en spellista som jag uppfattade han spelade på Kulturens Hus och spelningen Music for Norrland som var mitt livs mäktigaste konsert vid denna tidpunkt. Vi stannade till vid lanthandeln i Kåbdalis som går att låsa upp med mobilt BankID för köp av torkad renkorv och frukt.

Ett stopp vid raketen och skyltarna som vittnade om svensk rymdforsknings vagga i Sverige med start 1961. Under några somrar byggdes det säsongsvis upp en forskningsstation vid kronojägarbostället Kronogård.

Det blev mer och mer snö ju längre norrut vi körde. Snön skrapade under bilen där det var mest snö.

Den förväntansfulla duon anlände till parkeringen till Kronogård fjällurskogs naturreservat som ligger i Jokkmokks kommun strax norr om Kåbdalis. Vi åt lite snacks för att ladda med energi inför den 8 km långa vandringen.

Temperaturen i bilen visade -2 grader. Vi startade vår vandring på fyrhjulingsspåret. Snön krasade under våra fötter på leden. Prognosen hade visat snö och sen regn. Snön hade fryst en del.

Anlände till den första myren Njallahpe.

Sen fortsatte vi förbi där fyrhjulingsspåret vek av österut och vi fortsatte rakt fram på den gamla reservatsstigen. Leden blev en liten bäck när det bar uppför.

Leden var markerad med rödmålade band. Fanns även gamla markeringar, en trio gulmålade prickar.

Isen hade lagt sig på en del tjärnar. Solen lyfte upp landskapet i all sin prakt. Isen glittrade.

Området har många dödisgropar som bildades under senaste istiden för ca 10000 år sedan när isen smälte och lämnade många tjärnarna som området har.

Det växte oerhört mycket lavar på vissa träd. Tolkade dessa lavar till att det var garnlav. Lavar är ett tecken på frisk luft i skogen.

Spår efter skogsbrand.

Vi passerade Tuolpamyran på spänger.

Vid det historiska vindskyddet stannade vi för lunch sittandes på en trädstock vända mot den varma solen. Vindskyddet användes förr som skyddskoja vid arbete med slåtter på den närliggande Tuolpamyren.

Mätta och belåtna fortsatte vi vår vandring.

Området har många kullar och åsar.

En tall med en boll som ett banzaiträd.

Myrstackar på över en meter tyder på mycket gammal och orörd skog.

Planen var att vandra till Torrfurukojan. Eftersom det fanns knappt ved där föreslog jag att först vandra till Titnokkojan och se om det fanns ved där och kanske övernatta där. Vi passerade en grillplats vid en tjärn.

Vi följde stigen efter tjärnen men såg inte ledmarkeringarna. Det visade sig att vi gått fel. Vi genade tillbaka till stigen. Vandringen gick upp på en höjd och sen ner i en brant.

Efter ett tag såg vi en tjärn och en liten bro.

Vi tog en liten paus efter den tuffa vandringen och tog vatten att dricka från bäcken. Belgaren uppskattade det kalla vattnet. Vi kom in i ett område med många bäckar och broar.

Vi vandrade på snöbeklädda spänger.

En bäck genom gräsbeklädd mark.

Undrar vad det har varit i dessa dunkar?

Vi såg många djurspår mer eller mindre nyligt trampade.

En isbelagd tjärn med mjölkvit is.

Spår från skogens konung eller drottning.

Ytterligare en träbro. Lite större denna gång över Störhusbäcken.

Äntligen kom vi till Titnokkojan.

Välfylld vedbod till vänster och dass till höger.

Kojan hade tre bäddar, en kamin och ett bord med bänkar.

Vi högg ved och tände en värmande brasa i kaminen.

Jag grillade chorizo till middag på glöden i kaminen.

En lavskrika drog i en lav med näbben.

Vi försökte torka våra fuktiga kängor. Jag tog en gubblur medans belgaren högg upp mer ved.

Mörkret började sänka sig. Vi väntade på natten för att titta efter norrskenet.

Klockan hade slagit 19:30 och det var riktigt mörkt. Vi gick ut för att hämta vatten och titta efter norrsken. Belgaren ville gå till skogsbilvägen som låg 500-600 meter öster om kojan för att få täckning för mobilen för att kunna läsa av KP index, det geomagnetiska aktivitetsindexet.

Natten hade blivit stjärnklar. Karlavagnen syntes strax ovanför trädtopparna.

Vi fortsatte österut på leden mot skogsbilvägen.

Vi stannade till på spänger vid en myr. Belgaren vände sig om och pekade mot horisonten. Det såg ut som en brinnande eld. Han var rädd att det var stugan som brann. Vi gick tillbaka och jag tyckte det såg ut som en brinnande eld på kullen närmast oss. Vi fortsatte en bit till österut och bättre täckning.

När vi vände tillbaka gick vi längre ner på myren och kunde då se halvmånen som låg mot horisonten med moln framför som lyste upp med samma färg som eld.

Lättade gick vi tillbaka till den varma kojan. Jag lade mig tidigt. Belgaren tänkte kolla efter norrskenet vid 23 tiden. Jag bad honom väcka mig om han såg norrsken. Det visade sig att det syntes norrsken och det var det bästa norrskenet han sett hittills.

Jag fotade några bilder som inte fick lika grön färg som belgaren.

Hade tänkt sova ute i tält men bestämde mig snabbt för att sova i kojan. Det blev inte jättevarmt i kojan då den var stor och det var inte så kallt ute. Somnade snabbt om och sov gott i kojan.

Dag 2: Titnokkojan-Torrfurukojan-Rahanoajvve-parkeringen 13,5 km

Vi vaknade till en mulen dag som inte var så kall.

Vi åt frukost och började sen packa ihop våra pinaler. Lämnade ved till nästa gäster och sopade golvet.

Landskapet med åsar, kullar och tjärnar fortsatte. Vi kom till en tjärn som passar att tälta vid.

Vi såg många renspår på vår vandring.

Vi anlände till Torrfurukojan.

Kojan har fyra bäddar, bord, kamin och ett ”musless” matskåp. Jag besökte kojan när jag försökte cykla dit under den sista semesterveckan.

Kvicksilvret visade 0,5 grader.

Vedboden hade en par vedkubbar kvar. Dass till höger.

Vi passerade Störhustjärnen. Den var inte så så stor med tanke på att det rann så mycket vatten i Störhusbäcken. Belgaren som är intresserad av språk och ord försökte hitta var ordet Störhus kom ifrån men lyckades inte.

En passage över en myr såg tillverkad ut med tanke på en upphöjning och inte så gamla träd.

Vinden hade skapat mönster i den mjölkvita isen. Vi stötte på spår i snö mot oss och tydde dem till en tvåfoting med skogbeklädnsd och närmare bestämt en belgares spår.

Något djur hade nyligt grävt under trädet. Vi gissade på en räv.

En fyrhjuling hade nyligt kört på fyrhjulingsspåret och även kört utanför spåret och på en myr vilket rivit upp sår i marken.

Vi vek av och följde fyrhjulingsspåret.

Vid Långsjön finns det ett vindskydd med en nyare eldstad. Vi lagade lunch. Jag hade blivit blöt på överkroppen av den kuperade vandringen så började frysa. Bytte undertröja och drog på mig skalkläder. Undrar var Sjö 47 är eller ligger?

Vi fortsatte vår vandring mot Rahanoajvve. Vid skylten som markerade leden lämnade vi ryggsäckarna och vandrade uppför berget. Vid den fina tjärnen hade det passat att tälta.

Toppmarkeringen till Rahanoajvve 578 meter över havet. Vi hade nästan 360 grader utsikt. Det blåste en del uppe på toppen.

Efter ett kort besök på toppen vandrade vi ner till korsningen.

Väl nere vid ryggsäckarna tog vi en välbehövlig vätskepaus. Sen gick vi till bilen med raska steg.

Vi anlände till parkeringen. Bilens termometer visade plus 3 grader. Vi hade slut på mat och snacks så vi körde förbi lanthandeln i Kåbdalis för att fylla på energi. Lanthandeln var denna gång öppen och hade personal. Vi köpte snask att äta under bilfärden till kusten och mer höst än vinter. Det hade varit en riktigt härlig vandring med trevligt sällskap och lagom dagsetapper i mycket vacker natur. Det gjorde inget att det hade snöat men vandringssäsongen närmade sig sitt slut. Vandringen gick lite saktare ca 3 km/h men vi passade på att njuta av naturens skönhet och vi hade ingen brådska.

Till Kronogård fjällurskogs naturreservat återvänder jag gärna till igen. Jag kan tänka mig en flerdagars tur med tältning och övernattning i stugor nu när jag känner till nästan hela området och pärlorna. Titnokkojan passar för större sällskap då det finns tre sängar och går att sova på golvet. Att det finns ved är ett stort plus. Ett alternativ är att ta den långa slingrande skogsbilvägen till där leden går till Titnokkojan. En vandring på ca 600 meter till kojan. Vet inte hur skicket är på skogsbilvägen.

Besök Kronogård Fjällurskogs naturreservat för dess geologiskt intressanta område med dödisgropar, vacker urskog, tjärnar, kullar och åsar.