The Wanderer

Här kommer min berättelse om min vandring i morfars fotspår längs Kungsleden från Vakkotavare till Nikkaluokta. Du får läsa om och beskåda näcken i bäcken, hur det går att cykla på Kungsleden med mountainbike, vilket filmcitat från Bladerunner som kom upp i mitt huvud och mycket mer. Du kommer också att få veta hur jag upplevde vad det var för skillnad med en stugtur jämfört med vandring med tält. Jag har tidigare skrivit om hur jag upptäckte hur min morfar vandrat längs Kungsleden och lite om mitt första försök att vandra i hans fotspår. Skrev om förra årets andra försök att vandra i morfars fotspår som jag fick avbryta. Avslutar min berättelse med en packlista för stugtur och vad jag inte behövde ta med. Tipsar också om en podd som berörde mig djupt om begreppet hikefulness.

Dag 1: Saltoluokta med paddling, middag och bastu

Vaknade tidigt och gick 5:15 till järnvägsstationen i Luleå för att hinna till tåget 6:00. Jag var trött som tusan. Denna gången hade jag bokat tåg och buss istället för att ta bilen. Billigare totalt sett med tåg, miljövänligare och skönt att vila på tåget.

Vid Gällivare station bytte jag till buss med ett nytt bussbolag för mig, Flixbus, för färd till Kebnats. Väl framme vid Kebnats strålade solen. Klev på MS Langas till Saltoluokta på ett spegelblankt Langas.

När jag kom till receptionen vid 12 kunde jag inte ännu få tillgång till rummet så jag valde att hyra en kajak och paddla mot Stora Sjöfallet innan tvårätters middagen serverades 17:30. Vid stranden fick jag hjälp av två vandrare varav en norsk man sköt ut mig i det spegelblanka vattnet. Jag kom inte riktigt överens med positionen med benen även fast jag skjutit fotpedalerna längst fram. Sittbrunnen kändes lite trång. Det var härligt att paddla igen i en havskajak och jag fick den där wow-känslan igen. Jag hade ingen exakt plan vart jag skulle paddla men tänkte nå Stora Sjöfallet om möjligt för lunch.

Paddlade över till den norra sidan av Langas. På botten låg det stenblock och med mina progressiva glasögon blev det en udda optisk effekt så att det såg ut som att botten under kajaken rullade neråt som på ett rullband.

En örn flög över till den norra stranden och vilade en stund på en sten och lyfte sen majestätiskt.

När min mor var sjuk i cancer önskade hon åka till STF Saltoluokta och besöka folkmusikfestivalen Saltofolk. Corona kom och vi kunde inte åka dit med henne. Sen blev hon sämre i sin sjukdom och gick till andra sidan förra sommaren. Så nu besökte jag Saltoluokta med min mor i tankarna på min födelsedag.

Jag valde att sikta in mig på Sjöfallsstugan som var okänd för mig och kanske skulle passa för min lunchpaus.

Svenska Turistföreningen grundades 1885 av en grupp friluftsintresserade geologistudenter vid Uppsala Universitet. De ville främja turismen och göra landet tillgängligt för alla. 1890 byggdes Sjöfallsstugan som ett centrum för fjällturismen och med den tidens största turistattraktion Stora Sjöfallet utanför fönstret.

Stora Sjöfallets nationalpark grundade 1909. Före regleringarnas tid omfattades även det område som idag täcks av Akkjauredammen. Akkajaure var då ett pärlband av ca 150 sjöar och tjärnar som rann ut i de berömda Sjöfallsfallen. 1919 uteslöts Akkajaure ur nationalparken. Vetenskapsakademin som utövade tillsyn av nationalparkerna hade tidigare menat att en uppdämning skulle allvarligt påverka nationalparken men motsatte sig inte ändå ett dammbygge pga att de bedömde att de nationalekonomiska vinsterna skulle bli så stora. Det fanns ett behov av att reglera vattenflödet för Porjus vattenkraftverk som byggdes 1915 för att skapa ett jämnare vattenflöde och produktion året runt. Läs mer om bygget av Suorvadammen. Det tidigare så rika fågellivet har minskat till följd av vattenregleringen. Tillfälligt går det att se kungsörn, havsörn och kanske jaktfalk. Älg är vanligt att se och björn, lo och järv.

Jag lagade en påse torrfoder, åt ölkorv och drack te. Kände historiens vingslag i den 132 år gamla fjällstugan som var sval inne. Vyn mot Stora Sjöfallet var inte lika mäktig som på den tiden det begav sig.

Paddlade tillbaka och hade nu medvind. Vågorna ökade och det började bli gäss på en del vågor. Klev iland och skyndade mig upp till restaurangen.

Vid bordet satt två kvinnor från Oslo och Tromsö. De hade vandrat åtta dagar genom Sarek och Rapadalen och längtade nu efter lagad mat. Sen kom en 72-årig herre från Luleå till bordet som sålde in Luleå till kvinnorna. Huvudrätten var ugnsbakad sik med rostad potatis och rödbetor, skirat smör och inlagd gurka och fänkål. Det var riktigt gott.

Sen fick vi en presentation av STF Saltoluokta som byggdes 1912 strax utanför Stora Sjöfallets nationalpark som grundades 1909. STF Saltoluokta byggdes nära vistet vid Saltoluokta eftersom det behövdes fler bäddar. Sen byggdes huvudbyggnaden, ritad av John Åkerlund, som vi satt och åt middag i och som invigdes 1918. Berget Lulep Kirkaus form kom igen i inredning i byggnaden i till exempel stolarna som är i original från 1918.

Efter det fick vi hämta desserten, en pannacotta med hjortron, nötter och granskottsolja. Den var likaså god.

I bastun mötte jag två av rumsgrannarna en far och son och deras kompis. Jag slängde på en par skopor på bastuaggregatet och det blev riktigt hett. De tog sig för öronen och flyttade ner till nedre laven. Deras kompis gick ut och hämtade ett badlakan och kom in och viftade med det framför oss samtidigt som han sjöng en ekivok visa så det skallrade i fönster och han stampade i golvet. Sen i omklädningsrummet berättade deras kompis att han arbetat som mäklare. Han var så otroligt trött på att åka upp i finansskrapan för morgonmöte kl. 6:50 med sin kostym och portfölj. Han hade slutat jobbet och sa att man ska våga sluta ett jobb. Pappan sa att han blev uppsagd och efter fyra månader var det svårt att inte ha något att göra. Jag gick sen och drog mig tillbaka till rummet för sömnen. Jag hade ett lakan, örngott och ett reselakan som jag bäddade sängen med enligt STFs regler och rekommendationer.

Dag 2: Vakkotavare-Teusajaure, 14 km

Vaknade utvilad vid åttatiden och gick ut till servicebyggnaden för att laga min havregrynsgröt med hampaproteinpulver, russin och kokosmjölk på kokosmjölkpulver. Kokosmjölkpulver är svårt att blanda med vatten. Hade beställt laktosfritt mjölkpulver men det hade inte hunnit levereras. Det hade blåst upp under natten men båten till Kebnats skulle gå enligt tidtabellen.

Väl på båten hamnade jag bredvid tre äldre damer som var tvungna att avbryta sitt planerade äventyr en bit in i Sarek. En av kvinnorna hade mötts av en anhörigs sjukdomsbesked. Två av dem skulle åka tillbaka och en kvinna skulle åka till Akka eftersom hon tänkte använda sin lediga vecka. Hon hade sagt till en person att det var en fin sjö Akkajaure och fick till svar att det var inte en sjö utan en damm. Hon hade mött en kvinna Elin Anna Labba som skrivit om tvångsförflyttningarna i boken Herrarna satte oss dit-Om tvångsförflyttningarna i Sverige. Labba fick Augustpriset för boken. Det ska finnas en kopia av boken i Vaisaluokta. Kvinnan sa att Labba skriver på en ny bok om hur människorna påverkades och upplevde Akkajauredammen.

Vid Kebnats och i väntan på bussen till Vakkotavare mötte jag en ung man från Tallin i Estland som sagt upp sig från jobbet och skulle bland annat vandra hela Kungsleden. Hans flickvän hade fått ont i ryggen så hon behövde vila vid Kvikkjokk. Hon skulle ansluta med honom vid Kebnekaise. Idag var det söndag och på måndag skulle han vara vid Kebnekaise. Han skulle också vandra i Transsylvanien så han skulle behöva packa vitlökar och spetsiga pålar i packningen. Bussen tog en kort paus vid Stora Sjöfallets turistanläggning. Jag tog mig en fika där och laddade powerbanken. Restaurangen var inredd med fjällripor, timmerpanel, gamla skidor och en stor tavla med ett foto på en fjällvy. Min dotter tog sina första staplande steg här i boendelängan. Väl på bussen sa busschauffören att kalla mig inte skåning för jag är från Blekinge. Vid Suorva släppte han av en vandrare och plockade upp några andra. Busschauffören sa att efter den här punkten på vägen får en köra på egen risk pga rasrisker och laviner. Han visade en sträcka där man fått dra om vägen pga en stor sten hamnat på vägen. Det gick inte se stenen från detta håll. Vid Vakkotavare klev jag av. Vakkotavare fjällstuga låg precis bredvid väg 93 med en stor stigning bakom med en brusande jåhkk bredvid. Både esten och jag lagade lunch i varsin torrfoderpåse. Jag bjöd honom på rökt renhjärta som min far rökt. Sen tog jag fram mina vandringsstavar och började min vandring uppför branten. Det föll ett lätt regn. Jag hade blivit varnad för den rejäla stigningen och att komma ihåg att vända mig om för vyn mot Suorva.

Jag hade inte morfars foto för ögat när jag vandrade uppför berget men ser ut som att morfar och hans kompani gick uppför bergen närmare Suorva.

Efter 1,6 km brant stigning och stigningen började plana ut uppenbarade det sig gräsytor. Jag kom till en skylt att det på denna plats funnits stalotomter som troligen var lämningar efter permanenta renskötarbostäder under vikingatiden.

Jag var varm och svettig av den branta vandringen så jag bytte den blöta skjortan och softshelljackan till en underställströja och skaljackan. Hängde dem utanpå ryggsäcken för att torka. Här gick jag i kläder med moderna syntetmaterial och morfar och hans kompani gick i naturmaterial som bomull, ull och skinn. Det föll ett lätt regn och blåste kalla vindar. Jag hade en riktlinje att försöka stanna var 50-60 minut för en 10 minuts rast och dricka vatten och ta något att äta. Powerbars eller ölkorv. Drack Resorb Sport efter de ansträngande stigningarna.

Här gick leden rakt framåt eller till vänster över bro. Alla dessa vägval i livet. Jag valde det senare.

Efter nedstigningen mot bron fick jag mycket ont i knät. Antingen en vridning av knät eller nedstigningen orsakade smärta i vänster knä. Jag behövde skala av mig kläderna och dra på mig mitt knäskydd för att skapa stadga och smärtlindring för knät.

Anlände ner till sjön Teusajaure. Det fanns endast en roddbåt vilket skulle innebära tre vändor på totalt tre kilometer så jag valde att signalera att jag önskade båttransport med att hissa upp en vit dunk i en hög stolpe. Det tog inte länge så kom stugvärden Staffan och frågade om jag var Patrik. En snabb båttur så var jag över och stugvärden Michaela välkomnade mig vid namn. Jag kände mig välkommen. Hon tog betalt i butiken med kort. De hade kortläsare med internetuppkoppling via satellitparabol.

Michaela visade mig tillrätta till fjällstugan. Jag delade rum med ett ungt par från Schweiz. I stugan satt det också ett ungt par från England som tältade. Kl. 19 var det herrarnas tid i bastun och där lärde jag känna två trevliga stockholmare. De var barndomskompisar sen femårsåldern. Vi tog ett uppfriskande dopp i Teusajaure som hade en temperatur på 15 grader. Väl i fjällstugan hade vi bland annat diskussioner om huruvida cyklister skadar lederna mer än vandrare. Staffan kom in på kvällen och gjorde brandrond. Att vi inte hade något brännbart på kaminen och släckte ljusen innan vi gick och lade oss. Jag tog värktabletter för mitt värkande knä.

Dag 3: Teusajaure-Kaitumjaure, 9 km

Efter frukost skrev jag länge i dagboken från och med lördagen. Stugvärden Staffan kom in och berättade att denna fjällstuga var av en vanlig modell hos STF som kallas Abrahamssonstugan. Den har tre sovrum med våningssängar och ett allrum tillika kök. Det fjärde rummet fungerar som torkrum men var förr stugvärdens boning. Du träffar stugvärden för incheckning om du förbokat eller önskar köpa sovplats eller dagsbesök. I fjällstugan får gästerna under vistelsen hugga ved, bära in och elda vid behov, tömma slasken på ett speciellt ställe ute, städa och sopa efter sig och hämta vatten från bäcken. Egna sängkläder har du med dig. Belysning från stearinljus. Många fjällstugor har bastu och butik. Läs mer hos STF om att bo i fjällstuga. Michaela kom in och tipsade om en fin dagstur att gå en bit uppför bergsryggen på Urtticohkka för att få en fin vy mot Kaitumjaure. Eftersom jag hade gott om tid att vandra de 9 km till Kaitumjaure så tänkte jag göra en liten detour. Knät var bra idag.

Mötte en yngre tyska som skulle gå hela Kungsleden. Hennes kompis hade avbrutit vandringen. Hon var dock bekymrad för den steniga vandringsleden. Strax efter bron vek jag av från Kungsleden och siktade upp mot berget. Det var snårigt i början av vandringen med enbuskar, björkbuskar, stenigt och blött men sen blev det mer öppna gräsytor högre upp.

Hörde en korps kraxande eka över dalen och såg flera vandrare nere på Kungsleden. Vandrarens bästa vän pep då och då på långt håll, ljungpiparen som den heter. Det var en stor blomsterprakt efter bergssidan. Det blev lättare att gå högre upp. Buskarna minskade och en hel del kråkbär växte där.

Hittade en bra lunchplats med en sten som vindskydd och ryggstöd. Hängde upp skjortan och jackan på stenen för torkning. Längre ner såg jag Kaitumjaure. Jag såg långt bort över nejderna.

Stannade en stund strax efter renstängslet för att äta och dricka. Såg att skogens guld glimmade längre bort så jag plockade en god efterrätt.

Kom till Kaitumjaure och lärde känna Frank, en holländare som bodde i Göteborg. Han cyklade från Nikkaluokta till Vakkotavare med bikepacking-konceptet. Tältet vägde endast 600 gram. På en sträcka på 14 km fick han leda cykeln 13 km pga den steniga leden.

Kl. 19 var det herrarnas tid i bastun. Det var jag och Frank, två italienare en far och son och två svenskar. Det var varmt och skönt med en mycket vacker utsikt inifrån bastun som såg ny ut.

Precis nedanför den gamla bastun fanns en pool i bäcken. Den gamla bastun användes inte. Jag och Frank tog två dopp i den svalkande bäcken. Det var riktigt skönt.

Efter bastun satt jag ute och skrev i dagboken. Hörde den brusande jåhkken, fågelkvitter och myggorna sög mitt blod på händerna. Första gången på den här turen jag märkte av myggor. Stugvärden gick runt och tittade till i fjällstugorna. Frank blev inspirerad av mig att äta bönor eftersom jag ätit en frystorkad rätt som kallades five bean casoulet. I mitt rum sov också en kvinna från Estland och en kvinna från Frankrike. De var ett gift par. De skulle upp kl. 5 så de ställde ut sina ryggsäckar i allrummet för att inte störa mig på morgonen.

Dag 4: Kaitumjaure-Singi, 13 km

På morgonen vid frukost satt jag med två kvinnor från Tornedalen och stugvärden kom in och pratade med oss. Han kom in på ämnet om en dansare eller gymnast som i sextioårsåldern inte kan prestera som i tjugoårsåldern. Att ett yrke eller prestation kan vara så förknippat med identitet. Stugvärden sa att han tidigare har presterat men att han nu var nöjd med att vara vid samma fjällstuga från öppning och se naturens skiftningar. Han uppskattade mötena med människor, djur och naturen. Vi kom in på den muntliga berättartraditionen och att en historia förs över från generation men anpassa till den nya generationen så de kan ta till sig berättelsen men att andemeningen är samma. Eftersom kvinnorna kom från Tornedalen hamnade vi i samtal om Mikael Niemi och hans författarskap och hans bok Populärmusik från Vittula. Att Niemi verkade i den muntliga traditionen med skrönor och de överdrivna berättelserna.

När landskapet öppnade upp sig mot Singi kom sången ”I natt jag drömde” upp i huvudet men jag kom inte ihåg texten i övrigt. Strax efter kom repliken ”Time to die” från Ridley Scotts långfilm Bladerunner. Det var lustigt hur tankarna kom och gick under vandringen. Strax efter mötte jag en ung man med en systemkamera på ryggsäckens bärrem. Han siktade på att vandra hela Kungsleden från Abisko och filmade en hel del som han skulle klippa ihop till en kortdokumentär.

Vid en grön sänka tog jag lunchpaus. Sen lyssnade jag på en mindfulnessövning i mobilen ”Gående meditation i naturen” med inledande att känna fötterna i marken, balansen mellan fötterna, balansen mellan fram och bak på foten. Sen skulle jag gå och känna fötterna mot underlaget, känna hela kroppen i rörelse. Lyssna på fotstegen, fåglars kvitter, vindens brus. Sen känna andningen i näsan. Det var avkopplande men jag ville helst gå utan lurar i öronen så jag hörde ordentligt naturens ljud.

Jag såg igen kvinnorna från Tornedalen. De hade stannat och ätit lunch, makaroner och korv. Vi följdes åt ett tag sen passerade jag dem.

Jag letade efter bergen från morfars fotografi men såg dem inte. Väl vid Singistugorna fick jag bo i samma fjällstuga som de tre stugvärdarna i rummet bredvid. Denna fjällstuga hade inte bastu och butik. Strax efter kom Eric från San Fransisco, Kalifornien och Christopher från Düsseldorf, Tyskland. Eric gick från Abisko till Nikkaluokta och Christopher gick från Nikkaluokta till Abisko. Eric hade läst på nätet om Europas bästa vandringsleder och Kungsleden var en av dem.

Tände en brasa i kaminen för att torka blöta kläder. Tvättade mig i jåhkken nedströms och tvättade sportkalsongerna. Hade glömt ett par sportkalsonger i en fjällstuga men det gick bra att tvättad det andra paret varje kväll som dock var för liten i storleken. Gick in till stugan och lagade en frystorkad rätt. Bjöd på rökt renhjärta till Eric och Christopher. Jag skrev i min dagbok efter middagen. Gick sen ut och träffade stugvärden Marcus. Jag visade min bild från morfars fotoalbum när dom tältade med berg i bakgrunden. Han pekade direkt mot bergskammen på Unna Avrrik. Mycket riktigt jag kände igen knölen på bergskammen. Det var så molntyngda bergstoppar att det var en utmaning för mig att identifiera vyn. Gick ner mot vattnet men lyckades inte hitta den exakta tältplatsen. Bergen kändes igen i alla fall. Det var en upprymd känsla att hitta motivet från där morfar tältat på 40-talet.

Det skulle bli regnväder nästa dag och öka i intensitet efter lunch. Christopher somnade först och snarkade så högt att öronpropparna räckte inte till. Hade behövt hörselkåpor. Det tog ett tag att somna.

Dag 5: Singi-Kebnekaise, 15 km

Den kvinnliga stugvärden satte upp den aktuella väderprognosen. Det skulle börja regna under dagen och blåsa upp under morgondagen. Sen började jag min vandring mot Kebnekaise med än mer molntyngda bergstoppar.

Mötte en kvinna med hund och jag sa att hon hade sin vandringsvän med sig. Hon sa att den bästa vännen är du och pekade på hjärtat. Hon ville inte tälta vid Kebnekaise utan tältade 150 meter från leden där jag mötte henne.

När jag kom ner till Ladtjovagge mötte jag en sjukskriven ung man från Huddinge som vandrade från Abisko till Nikkaluokta. Han fotade och filmade mycket eftersom han tänkte att han inte skulle komma tillbaka. Detta var hans första vandring. Han tyckte mycket om denna dal. När jag kom ner till dalen började det regna mer så jag bytte till mina skalkläder.

Från Abisko till Nikkaluokta går Dag Hammarskjöldleden som är en pilgrimsled. Det finns sju meditationsplatser längs leden med korta texter från Dag Hammarskjölds efterlämnade anteckningar. Jag stötte på en meditationsplats som mannen från Huddinge och jag läste på stenen:

”Livet har värde endast genom sitt innehåll för andra”

Jag närmade mig Tuapolgorni men kom inte överens om vinkeln. Det såg ut som att morfars foto var taget från en annan vinkel. Min andra bild har en bättre vinkel.

Jag checkade in och delade ett fyrbäddsrum med en far och son som skulle göra topptursförsök. De hade flera dagar på sig. En polack checkade in som hade bokat en guidad tur via östra leden. Väderleksprognosen visade att morgondagen hade vindar på 15-22 m/s med 30 m/s i byarna efter lunch. Jag bestämde mig för att gå upp tidigt och börja vandringen vid 7. Jag vilade på sängen ett tag då jag var trött. Gick sen till bastun som var rejält stor. Det var skönt med den varma bastun för mina trötta muskler.

Hade bokat sittning kl. 19:15 för tvårättersmenyn. Kvällens meny var torskrygg med potatis. Dessert var chokladmousse. Satt vid samma bord som Eric och en till amerikanare från Colorado. Han hade rest till Stockholm några dagar och skulle nu vandra Nikkaluokta till Abisko. Sen skulle han ta tåget till Narvik och båt till Tromsö för att flyga till Svalbard och paddla och göra en till utflykt. Maten var riktigt god och det var efterlängtat att äta vällagad mat efter allt torrfoder.

Dag 6: Kebnekaise-Nikkaluokta, 14 km+6 km båtfärd över Ladjujavre

Började min vandring kl. 7 efter frukost i servicebyggnaden. Det var rätt blåsigt men lyckligtvis medvind. Kastvindarna tog tag i mig emellanåt.

Efter 1,5 timme upptäckte jag att jag hade glömt rumsnyckeln i högra fickan. När jag mötte en cyklist som frågade om vi skulle åka med båten så var vi fem vandrare som ville åka med båten. Det hade redan gått en tur och det skulle gå en till enligt tidtabellen 9:30. Cyklisten var andrekapten på båten och han skulle ta nyckeln till receptionen.

Packlista och reflektioner

Ryggsäcken vägde 14 kg vid start och vid Nikkaluokta vägde den 11,1 kg. När jag kom hem plockade jag ut grejer som jag inte använt och var onödiga. De vägde 1,4 kg. Gasköket hade jag också kunnat lämna hemma och ta med mig varmvatten i termosen istället. Vindsäcken tycker jag är en viktig säkerutrustning tillsammans med nödsändaren. Nedan kommer den uppdaterade packlistan.

På kroppen:

• Sportkalsong
• Underställsbyxa 50% ull
• Softshellbyxor
• Ett par tunnare ullsockar
• Ett par tjockare ullsockar
• Skalkänga Lundhags Jaure High Light
• Kortärmad vandringsskjorta snabbtorkande
• En tunn softshelljacka
• Buff
• Keps
• Träningsklocka
• Mobil med vattentätt och stöttåligt skal

I 44 liters ryggsäcken:

• En liters vattenflaska
• En termos
• Första hjälpen kit med värktabletter, compeed, allergitabletter, Imodium
• Regnskydd
• Handskar från bygghandeln
• Mössa
• Vindsäck
• Ocean PLB1 nödsändare
• Lakan
• Örngott
• Reselakan
• Underställströja
• Ett par tjocka ullstrumpor
• Ett par tunna ullstrumpor
• Dunjacka
• Skaljacka
• Skalbyxa
• Lagningskit till skalkläder
• Litet gaskök med hopfällbar sked och en full gasflaska
• Fällkniv
• 1/2 dl mått
• Liten skärbräda
• Tändpåse med tändstål, tändstickor och tändare
• Necessär med tandborste, tandkräm, våtservetter, Försvarets multirengöring och öronproppar
• Sportkalsong
• Underställströja
• Silkesbadhandduk
• 9 frystorkade rätter
• Rökt renhjärta
• 6 powerbars
• 9 ölkorvar hackade i bitar
• 24 resorb sport
• En 86 % chokladkaka
• Havregryn
• Hampaproteinpulver
• Russin
• Kokosmjölkpulver
• Te
• Sporttape
• Karta
• Kompass
• Vattentät påse med två 10000 mAh powerbanks, 220 V USB-laddare, laddsladdar
• Necessär med dagbok, blyertspenna och sudd
• Soppåse
• Knäskydd
• Plånbok med betalkort och STFs medlemskort
• En youghurtburk med toalettpapper och tändstickor
• Hopfällbara vandringsstavar

Hade vattentäta packpåsar från Biltema till dunjackan och kläderna. Till maten hade jag packpåsar av olika typ. IKEAs packpåsar med dragkedja är praktiska för till exempel de frystorkade påsarna. IKEAs plastpåsar med ziplock är praktiska till mat som havregryn.

Fördelen med en tälttur är att kunna sätta upp sina bopålar var som helst och kunna njuta av makalösa utsikter inifrån tältet. Det blev en njuttur denna gången med mindre vikt på ryggen och vandring mellan fjällstugor. Fick inte skavsår och värk om fötterna. Fick inte såren runt midjan som förra året med 23,9 kg i den stora 85 liters ryggsäcken. Fördelen med att bo i fjällstugorna är alla möten som berikade min vandring. Blev fler möten med andra vandrare och stugvärdarna. Är nu ännu mer sugen att ta uppdrag som stugvärd. Har sökt uppdrag en gång men fick inte ett uppdrag denna gången. Jag fick ett långt brev hur jag ska göra för att förbättra mina chanser att få ett uppdrag. Tänk att få njuta av en längre vistelse på en och samma plats som Kaitumjaure. Absolut vackraste området var Kaitumjaure med den fina bastun, poolen och de vackra omgivningarna.

Det kändes fint att slutföra detta projekt att vandra i min morfars fotspår. Äntligen hade jag gått hela sträckan. Mådde mentalt bra av min vandring mestadels bortkopplad från internet och uppkopplad till naturen och mig själv. Fick uppleva hikefulness och lugnet i fjällen. Lyssna på en mycket intressant podd av Ulrica Norberg som är författare och yoga- och vandringslärare. Hon tycker om kombinationen vandring och mindfulness vilket hon benämner hikefulness. Hon berörde mig starkt då hon beskriver precis varför jag mår så bra av vandring och naturen.

”And into the forest I go, to lose my mind and find my soul”

John Muir